FARLEDEN 2022

Tuuut! Mistluren signalerar starten för ditt Farleden-äventyr. Flera hundra mer eller mindre besynnerligt klädda människor sätter sig i rörelse från fotbollsplanen i Arkösund, korsar riksvägen och springer upp på vägen med det oroväckande namnet Världens ände. (Var lugn! Ni kommer att svänga av innan ni ramlar över jordskivans kant.) Det är lummigt när ni passerar bakom stationsbyggnaden (sista tåget avgick 1960) och Hotellet. Kanske hinner du fundera på varför en viss 192 cm lång regent skrivit sitt namn i knähöjd invid vägen, men nu bryts den lätta stigningen av en skarp vänstersväng och en brant grusvägsbacke ned mot hamnen. Upp igen på riksvägen, förbi marknadsbodarna – hur tusan kan en ort med <200 invånare ha mångdubbelt fler i publiken? – och så en sväng igen, vid Gråbo (som är ett allt annat än grått hus), upp mot Kvarnberget. Nu blir det riktigt brant ett tag, ni kommer upp på festplatsen med scen och underskön utsikt över både Hästö och Arkö (snart är ni där!), och sedan en så brant nedförsbacke att du gör klokt i att ta det lite lugnt för att inte snubbla. Du tar sikte på affär’n, och svänger direkt efter pubben ut över den knappt skönjbara bron till Liss-Lindö. (Knappt skönjbar, men befintlig, ty ännu är det en ö, även om mängden vatten i sundet minskar år för år.) Strax öppnar sig villaområdet till vad en sämre författare kanske skulle lockas att kalla de tuffa hamnkvarteren: Arkösunds varv. Det krävs några höga knälyft för att komma över sliprar, men med lite tur ligger det inget fartyg i vägen, och strax är du ute på Varvets stora brygga.

En snabb blick mot banderollen på andra sidan Hästöströmmen, nödtorftigt tillrättalagd simmössa och dito-glasögon, och så tar du språnget, omsluts snart av svalt Östersjö-vatten, benen börjar sparka, armarna gör sin grej. Det är många armar och ben i rörelse i vattnet: när du kommer upp för andning är det som att vattnet kokar (men det är fortfarande svalt).  Som tur är, är ni alla på väg åt samma håll. I vanliga fall är det gott om båttrafik genom det här sundet, men just nu har den upphört helt. Det är många båtar på plats, men bara för er skull: funktionärer, publik, säkerhet.

Förvånansvärt snabbt når du klipporna på Hästös södra strand, kryper, klättrar, börjar springa. Häst-ö? Här syns inga hästar. Nej, men annat var det på 1700-talet, när ön var obebodd av människor, men fungerade som sommarbete åt Såneby kavalleris hästar. Så småningom bosatte sig människor här, livnärde sig på fiske mer än jordbruk, och tog uppdrag som lotsar och sjömän. Ett tag fanns det faktiskt lite industri också, när båtar och den besynnerliga farkosten hydrokopter (googlevärd) byggdes här. Men nu är Hästövarvet borta sedan ett par decennier, och hursomhelst skall du inte åt det hållet, utan banan svänger höger, ned mot Lilla Arkösundet. Där det nyss var stenigt, sedan snårigt, öppnar sig nu en långsträckt gräsmatta ned mot vattnet, och fötterna springer i ren glädje snabbare än du egentligen tänkt.

Det är förvånansvärt långgrunt från stranden, och många vattenspringer en bra bit förbi bryggornas slut, men så småningom är alla igång med simning, med sikte på den stora bojen borta vid Arkö. Nu passeras den urgamla farleden som nedtecknades redan på 1300-talet: Kung Valdemars segelled, som sträcker sig in i det smala sundet mellan Hästö och Arkö. (Den gången, när gamle Valle for med 40 skepp på väg mot Estland, var det förstås både bredare och djupare.) Kanske funderar du inte så mycket över den saken, utan över det något otidsenliga namnet på klipporna som ni simmar förbi: Kärringhällarna. Eller så är fokus helt på bojen, som du strax svänger runt, och kan stiga upp på stranden på Arkö, förvånad över att det som faktiskt är den längsta simsträckan på hela banan gick så lätt.

Nu stiger du upp på en stor plan, rakt nedanför en höjd som (precis som gården som ligger där) kallas Kungskull’n, efter ett litet möte 1362 (mellan Sveriges just då samtidigt regerande kungar, för den som verkligen minns historielektionerna). Nog om gamla kungar nu! Ni leds uppför en ganska brant backe, och om du vet med dig att löpningen är din starka sida, så passar du på att passera några kamrater här, innan ni – strax – kommer in på en smal stig genom skogen. Här gäller det att hålla reda på sina fötter, för det är ömsom tvära svängar, ömsom branta småbackar, snårskog och tallhedar, hällar och sankmark. Sedan öppnar landskapet upp sig en aning igen, stigen blir mer väglik, skogen övergår i hage och hagen i åkermark. Och där det nyss rådde vildmarkskänsla, kommer du nu in i vad som mest liknar en byafest, och det är du och dina medsimspringare som är hedersgästerna. Här bjuds hembakade bullar, saft och sportdryck, specialenergi för de som skickat med egna grejer från Arkösund, och det goda, kalla och mineralrika Arkö-brunnsvattmet.

Men du kan inte stanna länge, för det finns mycket mer att upptäcka. Nu blir det lättlöpt en lång bit, förbi Karlssons (ja, det heter så, fast Karlssons flyttade xxx), genom björkallén och ända bort till Harrys (som alla säger, fast Harry själv gick ur tiden för 30 år sedan). Sedan blir det stiglöpning igen, ända längst  ut på Långeskag, Arkös nordvästra udde.

Om du gjort loppet förr, har du kanske känt igen dig på den senare delen av Arkö, men nu blir det annorlunda (igen): i stället för att simma rakt västerut till Göten plumsar (mycket längre än ”plums” är det inte) du norrut till Inre Enholmens snåriga klippor. Snart ett nytt hopp i vattnet (och om du vill eller har bråttom: från några meters höjd), och så tar du sikte mot banderollen på Göten.

Vänta nu! Var det inte Göten som inte var med på banan längre? Ja och nej. Det förhåller sig så besynnerligt att det finns två lika stora holmar med samma namn med några hundra meters avstånd. Den ena tillhör Gränsö och den du är på väg till Arkö. Det är inte belagt i några skriftliga källor, men det är fascinerande att tänka över det upprörda möte som en gång hölls mellan de båda öarnas byalag, och en stackars kronans lantmätare, där båda grupper hävdade sin rätt till Göten, innan man enades om att ro ut för inspektion på plats, varvid det upptäcktes att den enda var två, så vardera ö kunde få en varsin.

Det är en pytteliten ö, så snart är det dags att simma igen, och då till den ännu mindre Norra Gothällen. Enligt obekräftade uppgifter har Gothällarna fått sitt namn efter det norska hårdrocksbandet Goth Hell, men det finns de som hävdar att det bara är en myt.

Den nya bansträckningen ger nästan exakt samma simsträcka här på norrsidan, men med betydligt mer mellanskärgårdskänsla, och dessutom eliminerar vi risken att bli jagad tjurarna på Björkö.

Efter en tredje lite längre simsträcka på rad, kommer du fram till Stora Korsholmen, och nu är du faktiskt halvvägs genom loppet redan. Både här och på Lilla Korsholmen blir det korta skogslöpningar, och sedan avslutas den här simintensiva delen av banan vid Björkö holme. Nu blir det lite obanat genom blandskogen tills du kommer upp till den lilla vägen som tar dig över bron till själva Gränsö.

På Gränsö möts du av ett öppet välbetat kulturlandskap, och det är riktigt lättlöpt ett tag. Dagens andra officiella energistation ligger vid en av gårdarna som passeras, och här finns både bananer och söta drycker. Sedan kommer du ned till Gränsö by, landskapet öppnar sig mot vattnet, som liksom drar dig till sig. Ut på bryggan, vidare rakt ut i luften, och så plask i igen. Det här är enda gången som du simmar från och till samma ö, men det gör dels att du slipper tränga dig igenom en massa snårskog på väg ut till Sörudd, dels att funktionärerna kan ha koll på dig i god tid innan du skall korsa den allmänna farleden igen. (Även här är farleden avlyst för Farledens skull, men om/när större luckor uppstår mellan simmarna, så får vi släppa igenom båtar i ordnad tropp.)

Från den kalt klippiga Sörudd går banan rakt över Gränsöströmmen till Gubbholmsskär. Halvvägs, när du passerat själva farleden, finns det några grynnor att vila på en stund om du vill. Det här är den simsträcka som är mest utsatt för vind, så det kan hända att det går lite vågor.

Gubbholmsskär är den sista klippön, och på den följer en kort och grund ”simsträcka”. Se upp för hala klippor här!

Nu är du faktiskt tillbaka på fastlandet, men bara tillfälligtvis. Det blir en kort löpning genom fårhagen på Gubbholmen, upp på grusvägen i Viddviken, och så ned mot bryggan igen. Här ansluter Farleden inomskärs-deltagarna (eller så har de redan passerat, för de har trots allt mycket närmare hit). Här finns också den sista energistationen (och möjlighet nummer två att få egen energi levererad från Arkösund).

Över till Aspskär är det midjedjupt och dybotten, så om du har mycket krafter kvar kan det löna sig att simma, men det är inget måste. Kort gräsmattelöpning följer, och sedan Farledens infamösa kortaste simsträcka. Lyckas du få ett bra avskjut i lernacken, borde det vara möjligt att hoppa över till Tällholmen, men de flesta kommer att bli blöta igen.

Tällholmen (en del invånare skriver ”Tellholmen”) är förvånansvärt vild, med tanke på att det är en bebodd ö. Här blir det en del branta backar, kanske lite musik (sic) och ett och annat hejarop, innan det är dags för den näst sista simsträckan. (Vi vet: redan! Men det finns en hel del kvar att uppleva ändå.)

Dröstorpsfjärden ligger helt skyddad, så liknar mest en innansjö med ofta spegelblankt vatten, som också brukar vara ett par grader varmare än på övriga simsträckor. Det är ändå förvånansvärt fräscht, tack vare tillräckligt djup och god cirkulation, så du passar på att njuta av den enkla simningen.

Nu är du uppe på Lindö, storasyster till Liss-Lindö (som var den allra första ön du kom till, om du minns?), som faktiskt är en halvö, och som bjuder på varierande, rolig, och bitvis ganska utmanande terräng: lite stig, en gnutta skogsväg, en bra bit obanat, och så en ringlande, böljande stig igen. Tyvärr behöver man passera över en taggtråd på ett ställe. Det är väl utmärkt, men ta det lite försiktigt i passagen! Den sista biten sluttar det ganska brant ned mot vattnet. Innan det blir simning igen, finns möjligheten att skölja strupen med lite färskvatten.

Och nu börjar redan den sista simningen! Den är lite åt det långa hållet, och kroppen börjar nog kännas lite sliten, men du har sandstranden i Nordanskog i sikte, och när du närmar dig hörs hejaropen från campingen, från bryggan, från båtarna med funktionärer och åskådare.

Du känner sand under fötterna, vadar sista biten, springer uppför en grässlänt, och sedan är det bara en alldeles rak asfaltsväg (för omväxlings skull) några hundra meter tillbaka till centrala Arkösund, fotbollsplanen, medaljen, äran, vilan.

Vi klarade det!